Min berättelse

Jag gick kanske i trean eller fyran när allt började. Jag minns inte exakt när. Min historia kunde handla om vem som helst. Det kunde vara din dotter, syster eller vän som skrivit dessa rader. Det kunde verkligen vara vem som helst.
 

Jag bär på en hemlighet. En hemlighet som under flera års tid var så stor och tung att min hjärna skonade mig från den bördan genom att helt och hållet förtränga allt. Alla minnen. Alla känslor. Allt från den tiden stängdes av i flera år efter att övergreppen ägde rum. Men så en dag för några år sedan kom allt tillbaka. Jag började minnas. Började känna av de obehagliga känslorna, men jag berättade det inte för någon. Rädd för vad som kunde hända. Ja, jag var rädd. Rädd och kände lojalitet mot min förövare. För tänk om han råkar illa ut. Tänk om min familj slits sönder på grund av att jag berättar min historia. Och jo före du säger något eller fortsätter på den tanke som just tagit form i din hjärna. Jag vet. Detta är sjukt. Ett barn ska inte behöva tänka så. För det är fel. Det är förövaren som gjort fel. Inte jag. Jag gör inget fel när jag berättar min historia.

Så i höstas hade jag äntligen samlat mod nog att berätta. Lätt var det inte. Men jag gjorde det och successivt har det blivit lättare att tala om övergreppen och våldtäkterna jag blev utsatt för som barn. Jag mår inte bra ännu, men nu har jag fått bli trygg i mitt illamående. Omgiven av stöd och hjälp både från professionella och mina vänner.
 

Till dig som funderar på att berätta. Bara gör det. Det kommer högst antagligen vara riktigt jobbigt, men det behövs och kommer att bli bättre efter ett tag. För det enda som hjälper är att få berätta, sätta ord på det som rör sig inom dig. Även berättande genom skrivande kan vara till nytta. För mig har just skrivande och kvalitetstid för mig själv varit det allra viktigaste på min stig för att så småningom kunna gå vidare.

– Ella, 19 år