Jag gick kanske i trean eller fyran när allt började. Jag minns inte exakt när. Min historia kunde handla om vem som helst. Det kunde vara din dotter, syster eller vän som skrivit dessa rader. Det kunde verkligen vara vem som helst.
 

Jag bär på en hemlighet. En hemlighet som under flera års tid var så stor och tung att min hjärna skonade mig från den bördan genom att helt och hållet förtränga allt. Alla minnen. Alla känslor. Allt från den tiden stängdes av i flera år efter att övergreppen ägde rum. Men så en dag för några år sedan kom allt tillbaka. Jag började minnas. Började känna av de obehagliga känslorna, men jag berättade det inte för någon. Rädd för vad som kunde hända. Ja, jag var rädd. Rädd och kände lojalitet mot min förövare. För tänk om han råkar illa ut. Tänk om min familj slits sönder på grund av att jag berättar min historia. Och jo före du säger något eller fortsätter på den tanke som just tagit form i din hjärna. Jag vet. Detta är sjukt. Ett barn ska inte behöva tänka så. För det är fel. Det är förövaren som gjort fel. Inte jag. Jag gör inget fel när jag berättar min historia.